För ett år sedan fick vi det tråkiga beskedet att min mosters man somnat in för gott.
Jag minns det som om det var igår, mamma ringde tidigt på morgonen och jag kunde först inte förstå då jag var totalt yrvaken och sedan sa hjärnan åt mig att det inte var så.
Saknaden försvinner aldrig men jag tror att vi kommit över det värsta. Alla första högtider utan honom är avklarade. Jag beundrar min moster som visat sig vara så stark.