Måndag = ny dag, ny vecka och nya möjligheter.

Min måndag har börjat bra. För en gång skull vaknade jag glad och utan ångest.
Visserligen lite tröttare än vanligt men så länge jag vaknar utan ångesten är jag nöjd.

Har inte berättat här, men ni har säkert redan förstått då jag skrivit lite halvt om det, att jag är en tjej som just nu lever med ångest och oro, så kallad panikångest. Eller jag har levt med det ett tag men det går upp och ner under perioder. Hösten är alltid lite tuffare då vi går mot mörkare tider. Jag som så många andra har väldigt ont av det. Att jag dessutom inte haft det så bra på andra plan har spett på det extra. Jag går hos en kurator som är underbar och verkligen vill hjälpa mig, hitta lösningar. Jag har haft svårt att ta till mig och nöjt mig vid att må som jag mår eftersom det är enklast. Jag är liksom bra på att må dåligt. Nu har jag äntligen förstått att det spelar ingen roll hur många som försöker hjälpa mig, försöker jag inte hjälpa mig själv så går det aldrig. En enkel sak att förstå, självklart, men ändå har det tagit mig tid.
Har även träffat en läkare som vill behandla med medicin då hon tror att ångesten just nu är för stark för att prata bort. Jag vet inte vad jag tycker. Är ibland mot tabletter då jag åt det för tre år sedan inte blev hjälpt alls. Men så kanske det beror på att jag blev feldiagnostiserad (heter det så?) då.

Vissa dagar går bättre än andra. Vissa veckor kan jag helt slippa ångestattacker med svårt att andas, hjärtklappning och svimning som resultat. Ibland kommer det flera gånger om dagen. Paniken som växer när jag inte får någon luft går inte att beskriva. Ibland kan det ta en halvtimma innan det släpper, ibland mer, ibland mindre. Ibland sitter jag och gråter hela kvällarna. Ibland med anledning, ibland utan. Ibland kan jag förstå och förklara, ibland får jag tunghäfta. Men jag jobar på det och det blir lite lättare för varje dag, för varje nytt tips jag får. Jag tar till mig och jobbar på det. Acceptera det har jag också lärt mig. Vissa saker klarar jag helt enkelt inte av och då får jag undvika det just nu och ta tag i det senare.

Jag är glad att jag kommit närmare min mamma och pappa. Att ha en hel relation med dem hjälper mycket.
Syster min betyder också mycket och hennes flytt från tog hårdare på mig än jag trodde. Att inte bara kunna gå över till henne och ses när vi känner för det är jobbigt. Kunde aldrig tänka mig att det skulle vara så jobbigt.
Men för att tänka possitivt så är det bara en timma med bil mellan oss och vi båda har bil. Vi ska nog få ihop en syster-dag snart.

Hm det här var ju inte riktigt vad jag hade tänkt skriva från början men fingrarna gör ibland inte helt vad jag bestämt från början.

Jag vet idag att det är så många med mig som mår såhär och jag hoppas att ni som jag får turen att träffa någon som kan hjälpa er.

Ni som orkat läsa allt vet nu, ni andra förstår jag. Man har ibland nog med sitt eget.